Att vi svartvitt tänker i termer ”gott” och ”ont”, och tar genvägar för att framställa oss själva och våra personliga och juridiska varumärken som ”goda”, är vårt största kulturella problem. Ärlighet borde och skulle kunna ersätta ”godhet” som prestigefull egenskap.
De nya statsreligionerna antirasism och feminism, och dess sekteristiska sociala dynamik, gör Sverige till ett hysteriskt och bisarrt land som är allt annat än ”lagom”.
Etnicitet och flyktingmottagande är en del av politiken som har gjorts till religion. Hjärntvätten börjar redan i skolan.
En majoritet kan snabbt bidra till ett klimat där exempelvis tjänstemannaskap, pressetik, varningsmeddelanden, rättssäkerhet och allmänt civilkurage åsidosätts till förmån för statsreligionen. Det beror helt på hur folk beter sig. Om en majoritet bestämmer sig för att ordet ”demokrati” inte enbart ska betyda fria val, utan även detta, så blir det så. Om folk anpassar sig mer än de reflekterar, lägger större vikt vid positionerandet bakom orden, än själva diskussionen, kan en majoritet göra vad som helst.
Likt religionen har antirasismen ett undvikande förhållningssätt till diskussion om varför människor blivit som de blivit. Att det rimligen måste handla om en blandning av arv och miljö, går inte ihop med ”alla är lika värda”. (Eller med föreställningen att alla typer av etniska folkgrupper kommer bete sig som vita europeer bara för att de får europeiska förutsättningar.) ”Alla är lika värda” kan kallas för en omskrivning av ”Gud skapade människan”.
Vad som ligger ”steget före” – huruvida det främst är arv som skapar miljö, eller tvärtom – är en annan diskussion som man inte vill ha. Om man helt enkelt inte FÅR förklara det svarta Afrikas levnadsstandard med främst arv, tvingas man dra till med mindre relevanta faktorer som miljö, kolonialism och otur.
Det är som att debattera vissa ämnen med gammelreligiösa på den tiden då de gammelreligiösa kunde vinna legitimitet enbart tack vare sin majoritetsställning.
Är du politisk eller korrekt?
Om man är mer intresserad av att med hjälp av politiken bygga ett personligt varumärke, än att ärligt analysera och beskriva samhället, är man antipolitisk. Om du röstar FI för att den typ av väljare som du socialt identifierar dig med brukar retweeta feministiska slagord, eller undviker SD för att du utåt vill distansera dig från inavlade bönder, är du dessutom ett demokratiskt problem. Demokratins andemening är rimligen att man med ett valresultat vill få fram en översikt av vilken politik som ansvarskännande, och av varandra oberoende, väljare vill se. Inte av vilken sorts social positionering som skett.
Det är inte självklart att antirasism måste innefatta fientlighet mot rasister personligen. Men eftersom det är det säkraste sättet att undvika att själv bli associerad med rasism, blir det ofta så. Och säkerhetstänket sprider rädsla som i sin tur skapar mer säkerhetstänk. Konformistiska människor kan skapa vilka samhällen som helst utan att reflektera särskilt mycket. På koreanska halvön blev Sydkorea som USA och Nordkorea som ett Sovjet ”på steroider” för att parterna ifråga delade upp landet och gav anvisningar som människor sedan anpassade sig till in absurdum.
På allt fler områden går vandrande varumärken till människor till ytterligheter för att undvika att på något sätt bli associerade med det icke korrekta. Valet av Melodifestivalens programledarpar, som helst ska innehålla minst en ”blatte”, görs till politik för att de vill undvika att ens bli anklagade för att på något sätt ”spela främlingsfientliga krafter i händerna”. Det finns alltid någon korrekt som vill avancera inom den korrekta världen, genom att framställa en annan korrekt som snäppet mindre korrekt. Det säkraste man kan göra är att tycka att något borde innehålla färre vita och färre vita män.
Många privatpersoner – människor – av kött och blod beter sig lika plastigt som företag som stoppar flödet av sponsorpengar på grund av risken för en långsökt negativ association.
Att SVT, public service, sysslar med kvotering utifrån etnicitet, överhuvudtaget tänker i de banorna, är sjukt. Men vi är uppenbarligen för hemmablinda för att inse det. Tanken är att vända sig till ”alla” genom att använda sig av representanter för olika etniciteter. Men så representerar man inte ”alla”. Så representerar man bara de som identifierar sig med programledare och gäster på grund av deras etnicitet. Ha med en neger för att andra negrer ska känna att de vill se ett program. Borde public service hålla på så här? Samtidigt som de inte medger att det är så här de håller på. Samtidigt som andra svenskar – vita sådana – enkelt kan räkna ut att de blir aktivt förfördelade. Det här kan inte vara framtidens mångetniska samhälle.
Om en ledarsida skulle kalla det för ett samhällsproblem att i princip samtliga Malmös gaturån utförs av bruna svenskar, skulle det ”sända fel signaler”. Inte fel signaler om hur verkligheten ser ut. Men fel associationer för de vandrande personliga varumärken som associeras med ledarsidan.
Och de skäms inte för denna syn på journalistik. Därför medger de ibland det öppet, som här, under försommaren 2013, i samband med de bruna kravallerna i Stockholms förorter.
Om man vill undvika att förmedla att i princip samtliga av Malmös gaturån utförs av bruna svenskar, kan man inte prata särskilt mycket om gaturån överhuvudtaget. Därför gör man det inte. Det blir notiser i Sydsvenskan. Inte debattartiklar. (Samtidigt som danska medier på andra sidan bron chockas av Malmös rånfacit.) Det är få typer av brott det pratas mycket om. Därför pratar inte heller medborgarna speciellt mycket om brott. Om journalisterna kunnat peka på den socioekonomiska faktoren arbetslöshet som orsak till att hyfsat jämnåriga malmögrabbar rånar 10-, 11- och 12-åringar, eller kunnat kräva fler fritidsgårdar när 92-åringar blir rånade och misshandlade i sina hem, hade det pratats mer. Men journalister är som de är för att svenskar i allmänhet är som vi är. Tar det säkra före det osäkra.
Den här händelsen blir en notis i riksmedia.
Var ärlig istället för god.
Kultursida 