Det är viktigare att man ”kan” uttrycka vilka åsikter som helst, än att man ”får” skämta om allt.
Komikersvansar verkar inte alltid ha förstått att man kan förstå att något är ett skämt och ändå vilja att uttrycket ifråga inte ska spridas.
När någon säger åt dig att man inte borde skämta om ett visst ämne, kan det vara ett tillfälle att begrunda hur du hade upplevt skämtet om du varit mindre känslomässigt avtrubbad inför ämnet ifråga.
Det är inte nödvändigtvis den som känner så starkt positivt för något, att den vill att detta något inte ska smutsas ned av ett visst sorts skämtande, som är den lägre stående.
Och: är du säker på att du själv är okej med alla skämt?
Ståuppkomikerna, som ibland går långt, över andra, bara för att få skratt, är inte nödvändigtvis de som har mest självdistans, eller det mest avslappnade förhållandet till företeelsen humor. Där kan den som söker komma att hitta en del inkonsekvens.
Att tycka något, visa att man vill att något ska hända, är mer konkret än att skämta eller ha teorier.
Kultursida 