En viss sorts människotyp, som är relativt ovanlig, tenderar att ibland avslöja en bristande insikt om sin särart, genom att praktisera vissa eller alla av följande beteenden:
* Ljuga, på ett sätt så uppenbart, att det bara är ett uttryckligt erkännande som saknas. I tron att omgivningen också bara ser förhållandet till sanningen som ett spel, frikopplat från samvete, där man ljuger så mycket man kommer undan med. (För att man inte nämnvärt styrs av sitt eventuella samvete.)
* Behandla individer väldigt olika beroende på om de upplevs vara ”med” eller ”emot” en. (Istället för något mer nyanserande och resonerande.)
* Tvångsmässigt besvara kritik med motattack och eskalering. När man beskriver detta som ett sätt att leva, visar man upp en rädsla för, och en oförmåga att lära sig av, kritik. (Men, den som är starkare kan ta kritik.)
Människotypen ifråga kan sägas sakna en mjuk, men samtidigt stark, kärna av mognad, sinnesfrid och trygghet. Som hade kunnat ersätta en sorts fasad mot omvärlden.
Den här texten varken utger sig för att vara vetenskaplig eller använder sig av några korta, förenklande diagnosnamn. Man kan ta den för vad den är: nya generella formuleringar om mänskligt beteende.
Kultursida 